-

tjalol, bellaolsson här.
jag är i tusen bitar, men endå starkare nu. jag vet att jag måste kämpa, för kämpar jag inte så klarar jag inte det här, därför kämpar jag. och jag slutar inte leva nu, glöm det! 14 jefla år, aldrig att jag ger upp nu, ska leva mitt liv tills den dagen jag dör av en "normal" orsak. för det kommer alltid vara svårt att leva, ingen har sagt att det är lätt, så det är bara leva på och ta dagen som den kommer. varje steg jag tar, varje tår jag fäller, varje skratt jag ger, alla val jag gör, allt jag gör, har faktiskt en mening, även om meningen är svår att hitta. vissa saker tar ner mej på botten, verkligen trycker ner mej på botten, men jag tar mej upp, det gör jag alltid. det är svårt ibörjan när ngt speciellt har hänt, men med tiden blir det bra. jag har alltid sagt " efter regn kommer solsken " och ja, det gör det. även om det kan regna hur länge som helst ibland. men det blir bättre sen, det blir det, jag vet det. det finns folk som har svårt att inse att det blir bra, det finns fullt av dom. jag vet inte vad jag får ut för det här, men jag känner bara att jag behöver skriva det. jag vet själv hur många gånger jag varit nere, riktigt nere. vägrat äta, sova, sluta grina, gå i skolan och vette fan allt, jag bara breaka ihop. men det blev bättre med tiden, det som inte dödar dej, stärker dej. men det är svårt att inse, det tar sin tid. man får gråta ut och försöka se det bra. vänner finns ju oftast till hands, jag har haft nå sjukt underbara vänner nu sista tiden, glad för det. jag har haft världens bästaste vänner som stöttat mej igenom det här, som stöttat mej för att klara allt med max, även fast jag saknar honom hela tiden nu. och imorgon har det gått en vecka sen han lämna mej, jag grät hysterisk, jag skrek och jag bad folk skjuta mej, jag verkligen vela bort just då, men jag hade vänner, ja jag hade vänner. som ringde mej, smsa mej och gjorde allt för att få mej glad, det tog ett tag att inse att det är som det är, men jag insåg, det är jag glad för. saker blir bättre med tiden, även fast det är svårt att se, men bara vänta in tiden. den kommer, jag är glad att jag kommit på ben så bra & snabbt den här gången, fast det är ju tack vare stora andledningar. och jag kan säga det & mena det, jag älskar max joners, det gör jag verkligen. men jag vet också att saker blir bra med tiden, även om jag inte tror det så jätte starkt nu, så blir det bra. jag vill tro att det blir bra, jag vill verkligen, men sen är det mitt inre som vet. jag kommer klara det här, jag ska klara det här. det kommer alltid vara en annan klippa, men det är bara fortsätta klättra.

det va allt från mej så länge.
godnatt.
peace & puss.
/b.