-

Jag borde inte skriva det här, men jag vill skriva det här. Så jag tänker ta och skriva ner det här.. Mina vänner & Max har varit totalt bäst, förklarat för mej hur världefull jag är och hur mkt dom vill ha mej kvar och sånt. Men inte här hemma, här har det bara varit skit nu. Och kommer du kommentera massa om att jag klagar, beter mej som emo eller ngt. För det gör jag inte, emo är en stil. Och själva stilen är inte att mår inte dåligt, visst jag har den inte, tycker själv inte om den. Och kan hända ofta att jag klagar på den. Men något alla gör fel, är att så fort ngn blir ledsen eller ngt, använder folk allt för sällan ordet "depp" nu för tiden. Dom använder istället meningen "är du emo?" liksom frågan stör mej så sjukt mkt. Jag är ledsen just nu, jag ångrar så mkt nu. Men skulle inte kunna ta en kniv mot handleden nu och skära, och NEJ det är heller inte emo. Varken att skära sej eller må dåligt är emo. Emo är en stil, eller igentligen så heter stilen "emokid" inte emo, emo har alla förkortat det med numera. Men endå, emo är varken att skära sej / må dåligt, Emo är en stil precis som alla andra stiler. Men tillbaka till det jag igentligen skulle skriva om. Det har varit jobbit här hemma på senaste tiden, bråk in och ut. Och jag förstår inte rent ut sagt hur en i familjen kan va så jävla dum i huvet, bara EN ENDA person som vet vem jag menar, berättat för en person, och hon vet vem hon är. För jag vet att jag kan lita på henne, no matter what. Men hur den personen kunde göra det, förstår jag fan inte. Hur den personen kunde sjunka så lågt att han gjorde så. Hur han kunde gå bakom resten av familjens rygg och hugga så hårt, när allting va redan som sämst. Jag har svårt att tro att det är sant, just can't understand. Sen äre om min skolgång.. visst vet jag själv hur dåligt det går, jag vet hur jävla dålig jag är, men inget förbättrar av att folk ska klaga på den. det blir bara ärligt talat sämmre, jag vill inte dit, jag skäms för hur dålig jag är. det är sällan jag skäms, men när det gäller hur dålig jag är, så går det inte annat än att skämmas, jag vill verkligen inte att det ska va såhär, jag vill bara att folk ska veta att jag gör mitt bästa, och jag tackar feliciaeriksson nå sjukt mkt för varje gång som hon får mej att kunna gå till skolan hur dåligt jag än ligger till. för det är just DU felicia som får mej att inse att om man kämpar på så blir det bra. tårarna kan spruta utan att du ser det, men att jag bara lägger en tanke på att hur jag än är så finns du där och älskar mej, får mej att le igen. du anar inte hur glad jag är att jag har dej hjärtat. men allting som händer här hemma, jag skäms. jag har inte berättat ngt alls om ärligt talat dom här 2 veckorna, bråk varenda dag, då menar jag seriöst varenda dag, kan precis ha sminkat mej eller ngt, kommit ner, bråk och jag är helt jävla svart i ansiktet & riktigt svider i ögonen. idag när jag grät, kände jag hur det sved under ögona. hur kan jag låta det forsätta såhär, det är en fråga jag inte ens vågar ställa mej själv. men ibland kanske det är som alla andra säger " det kanske är meningen att man ska gråta sej till sömns för att kunna le igen" eller kanske "efter regn kommer solsken" jadu, man får ju jämpa på och hoppas på livets stunder. jag har funnits här i 14 år, om några månader i hela 15 år, och tänker inte ge upp för alla dessa år, dessa svek men endå uppmuntranden. tänker stå kvar precis som förr, även om det är svårt att leva med livets regler. jag har inte sovit bra på flera veckor, svårt att sova, får alla möjliga tankar. och nu när jag inte har min bärbara dator går jag under, känns så tomt utan den. skrev jämt ner alla möjliga tankar jag fick upp i huvet. känner hur jag vill bara upp och sova nu, trött hela tiden. trött på allt, på båda sätten. trött för att jag inte sovit, och trött för att allting är så jobbigt runt om kring. "bara för att man har bra kondition så kan man ändå sjunka ihop av trötthet." det är så sant att det knappt finns ord för att förklara hur sant det är. hah det där lät roligt. men endå, det finns så mkt vi alla tänker på. vi alla har stunder vi bara vill gråta, även om inte alla gråter. vi alla har stunder då vi vill slå sönder ngt, även om alla inte är starka nog att slå sönder det, och då är det innre styrkan också, modet att slå sönder ngt och få konsikvenser för det.

Men nu orkar jag inte skriva mer, pusstja.