-

jag blickar tillbaka och inser att det faktiskt är över, tittar frammåt och hoppas på att det blir bra. jag kommer stanna i livet, för jag vet att det är värt det. jag tror att allting har en mening, men jag vill se meningen i den del av livet jag upplever nu. hur nere jag än känner mej så måste jag leva kvar, för att efter regnet kommer solen igen. ingenting kommer bli bättre av att deppa ihop. jag hoppas att tiden läker såren, men det kan ta lång tid. jag har hittat en ny tid, en bättre tid i mitt liv. dagarna börjar ljusna till mer och mer för varje dag, jag börjar inse att det faktiskt inte är försent. för ett tag va jag inte på rätt väg, jag va helt borta, trodde jag tappat allt. men det finns vänner som tog mej upp utan medvete om det. dom behövde bara berätta för mej vilken person jag verkligen är, vilken person jag alltid kommer vara. jag är mej själv, jag är Isabell Eva Olsson. den personen jag bara älskar att vara, har aldrig testat att vara någon annan, men älskar att vara mej själv endå. jag är en person, en människa som alla andra. även jag måste kämpa för att le, även jag måste försöka för att lyckas. men ni hackar på mej, kastar ord på mej ena stunden, sen visar ni kärleken ni faktiskt har emot mej, och det gör mej helt förvirrad. jag älskar att vara den jag är, och ni vet att jag älskar ha den klädstil jag har. för min del, så finns det inget bättre. men i era ögon, ska jag va bäst på allting då också, är jag inte det så hackar ni på mej, kastar ord och helt enkelt självklart förstör mej innombords. jag är som du, en människa med känslor precis som DU. men när jag inte är perfekt eller bäst på något, då är jag ist sämst, enligt er. så jävla patetiskt när ni beter er som om ni vore 6 år. jag är kort, men ta me fan, det är inte jag som behöver växa upp.

tack.
/b.